Vissa människor verkar ha lätt för att bli glada. Andra för att bli arga. Och ytterligare några är duktiga på att bli uttråkade. Jag är vältränad i rädsla.

Ge mig något att bli rädd för och jag ska visa dig exakt hur rädd man borde vara. Det räcker med att du nämner något som kan väcka lite oro i mig och jag lovar dig att jag kan bli livrädd för det. Inte alltid bokstavligt livrädd, men ganska många gånger. Så snart det där fröet av oro och osäkerhet kommer in så sätter mitt sinne igång och skapar katastroffilmer. Och med vilken inlevelse sen! ”Shit, det är här ju verkligen katastrof! Nu skiter sig allt!” skriker en röst i mig. ”Det här kommer verkligen gå åt helvete.” Snart känner jag rädslan i hela kroppen. Pulsen, trycket i bröstet, rastlösheten, hopplösheten.

När det dagliga sorlet började lägga sig blev det lite tystare. Och där hittade jag rädsla.

Så är det någon känsla jag tränat på så är det rädsla. Jag kan inte säga när jag först insåg att det var så. Jag har gjort två tiodagars Vipassana-retreat i Goenka traditionen. Båda gångerna kom stark rädsla upp. Och när jag gjorde ett treveckors retreat i Thailand så var den där. När det blev tyst nog inombords kom liksom grundtonen i mitt känsloliv fram. När det dagliga sorlet började lägga sig blev det lite tystare. Och där var rädslan. Redo att hitta något nytt att oroa sig för och leva på. Det spelar inte någon roll om vad det handlar om eller hur farligt det var egentligen. Rädslan är redo.

Jag slog i tån under Thailandsretreatet. Det var ungefär två veckor in i retreatet. På vägen till köket för att diska mitt mattråg drämde jag den rakt i en uppstickande gatsten. Verkligen unmindfull walking. Blodet sprutade. Och vips kom rädslan. ”Fan, nu kommer det bli inflammerat och jag kommer behöva åka till sjukhuset och jag kommer inte kunna gå och kanske får jag en elak thailändsk bakterie och så ryker hela djävla foten. Kanske hela vägen upp till knät!”.

Jag för sex år sedan under meditaionsretreatet i Thailand. Ser lugnt ut, men mest försöker jag utforska. Notera tån.

Jag för sex år sedan under meditaionsretreatet i Thailand. Ser kanske lugnt ut, men mest försöker jag utforska rädslan och smärtan runt tån. Notera tån.

Men så upptäckte jag en sak. Efter att ha mediterat väldigt många timmar om dagen kunde jag iaktta mina tankar lite tydligare än annars. Jag såg att så snart jag lät mitt sinne springa iväg i framtiden kom oron och rädslan. Men låg jag bara på sängen och kände efter hur kroppen hade det försvann rädslan ganska snabbt. Det var när jag lät tankarna skapa filmer om framtiden som känslan av rädsla kom. Stannade jag bara i kroppen och hur den kändes just nu fanns inget problem. Då var bara saker som de var. Där fanns bultande och värme och sånt vi kalla smärta i tån. Men rädslan finns ju inte där i tån; rädslan skapar jag ju själv.

Men rädslan finns inte där i tån; rädslan skapar jag själv. 


Självklar klarade sig tån. Jag fick sårrengöring, jod och bra plåster av en vänlig tysk nunna så det läkte fint på bara några dagar.

De senaste åren har jag medvetet försökt träna på att vara modig istället. Eller rättare sagt, tränat på att se vad som händer när rädslan slår på. När rädslan kommer upp försöker jag att känna efter hur det är i kroppen. Se hur tankarna ser ut och var jag är någonstans. Är jag här nu och vad händer egentligen?

Men allt det där fungerar bäst när jag är i balans. Då är det som att jag kan stoppa filmregissören innan han får för mycket energi. Men när jag inte sovit tillräckligt eller ätit bra eller mediterat på länge så löper rädslan amok. Då får regissören till katastroffilmerna helt fria tyglar och armageddon är nära. Eller det är mer än så, jag blir regissören. Jag går upp så mycket i historierna om framtiden att jag inte kan skilja på katastroftankarna och mig själv. När det händer är det inte så mycket att göra. Ibland hjälper en promenad, ibland en kopp te. Men när det gått så långt är jag ofta ganska maktlös. Då får jag öva på tålamod istället. Och vänta ut det tills det gör över. För över går det. Det gör det alltid.

Jag vet inte om jag någonsin kommer känna mindre rädsla egentligen. Ibland märker jag att något har utvecklats. Spindlar skrämmer mig inte lika mycket längre. Men det verkar ändå svårt att träna bort det. Så det får väl vara som det är. Jag gissar att personligheten tar lång tid på sig att förändras.

Så har ni tränat in någon känsla? Finns det en känsla som ni verkar ha lättare att känna än något annat?